Rumsren? Nja... jo... typ.

Jungman har så gott som slutat kissa inne. Men han har inte helt tydliga signaler när det är dags att gå ut. Att han ställer sig och glor på husse eller matte, vem som nu är närmast, kan vara en signal. Men å andra sidan så står han och glor en hel del. En annan signal är att han gäspar, men det gör han ju annars också.

Inatt var vi ute sista svängen vid elvarycket och took care of his business. Sen vaknade jag först klockan sex av ett distinkt skall. Alltså, ett skall precis bredvid sängen. Och jag ba: Okej-okej, duktig hund. Jag fattar. Nu går vi ut.

När vi då gick ut hade han redan kissat i hallen utan att väcka mig. Men när det var dags för akutbajs var det alltså ett skall som gällde. Det kändes tydligt.

Jaja. Det är väl lite att ta i att förvänta sig att han ska hålla sig i sju timmar. Men, men...

Sover man, så sover man.

Och så stapplar jag ut i med jackan oknäppt och inget under och kommer på det först när jag möter en granne i entrén och ba: Gmorrn. Ja, det var inget fashion-statement. Även om det såg helt okej ut när jag kollade senare framför hallspegeln. Ni vet, hundvalp och hårig bringa i matchande färg.

Om man får önska sig något av hundtomten så skulle det vara en enkel och tydlig signal för när det "är dags". Tack på förhand. Jag har varit snäll nästan hela året.