Jag har aldrig tidigare egentligen gått på gräsmattorna i närområdet, jag föredrar asfalt. Jungman är mer lagd åt gräs, så vi har vankat omkring bredvid trottoarerna. Och det är först nu som jag upptäckt hur många hundägare som inte plockar upp efter sin hund.
Alltså, jag har säkert trampat i hundbajs bortåt tio gånger de senaste tre veckorna. Dels är det äckligt och dels kommer ju någon slags kollektiv skuld drabba mig och Jungman. Så ni vet hur det blir. Man bygger upp en vrede.
Idag var dagen när jag fick unleash the fucking fury.
Jag såg chihuahuan bajsa utanför vår port. Och det var hyfsat mycket. Faktiskt riktigt mycket med tanke på hundens storlek.
Jaja. Anyhoo. Oberoende av mängd ska det inte ligga utanför vår port, men chihuahuans matte bara gick därifrån. Utan att plocka upp! Så jag slet upp fönstret, ja jag var inomhus, och skrek åt henne att ta hand om sin hunds skit. Hon bara vände sig om och sa att hon inte hade påsar.
Så lätt fick hon inte komma undan utan jag skrek att åt henne att skopa upp det med handen, för där ska det inte ligga.
Och vet ni vad? Efter det visade det sig att hon visst hade en påse i fickan.
Men här kommer frågan igen: Vem har jag blivit? Jag spanar genom fönster och skriker ilsket när jag upplever att ordningen inte upprätthålls.
Svar: Jag har blivit ilskna gubben.
De var vanligare förr, men nu är tydligen återväxten säkrad på Nybohov.
.jpg)
