Man vill ju vara fin

Alltså, vad den här hunden får stå ut med...

Tidens gång

Det är idag två år sen vi hämtade hem Jungman från kenneln. Två år och tjugotvå kilo sen. 

Två mycket bra år. 

In my solitude

Den största utmaningen för oss och Jungman har varit det här med ensamheten. Alltså, att få hunden att finna sig i att lämnas. 

All annan träning har "bara rullat på". 

Men det hänger ju ihop. Jungmans egenskap att alltid vilja vara med och samarbeta efter bästa förmåga är ena sidan av ett mynt där baksidan är att han inte vill lämnas ensam. 

Ensamheten har fått erövras. Det har gått framåt. Och så har det kommit bakslag. Vi har hittat nya parametrar att ta hänsyn till och träna på. 

Det som givit mest är nog att kunna övervaka honom med en liten kamera kopplad till mobilen. Vi har kunnat se och höra vad som händer. Och kunnat belöna med att komma hem när han är lugn och ligger ned. 

Jaja. Nu är det inga problem att lämna Jungman ensam några timmar. Men än så länge undviker vi att göra det för ofta.

Var är kantarell?

Vi jobbar oss fram och är nu på nästa nivå. Jungman söker/hittar livs levande och vilt växande kantareller. 

Eller, alltså. Vi måste först hitta kantarellerna i skogen så att vi kan ge honom ett begränsat område att söka av. Och då funkar det. Han söker specifikt efter kantarell och struntar i annan svamp. Markerar kantarellen med nosen, "duttar" lite. Och om man inte är uppmärksam försöker han plocka svampen. Men han verkar inte gilla smaken, utan lämnar ifrån sig den hyfsat hel. 

Jaja. Vi tränar vidare. Målet är att han ska bära korgen, plocka svampen och rensa den. Kanske steka den. 

Djurdoktorn

Vi tog Jungman till veterinären idag. Men lugn, bara lugn. Det var dags för tvåårsvaccinering. 

Hela skeendet var odramatiskt. Jag är osäker på att hunden ens märkte att han fick en spruta i nacken.