Det börjar närma sig tre månader sen Jungman blev förlamad i hela bakdelen. Vi har tränat, masserat, stretchat, myst och gått vattentrask. Och han blir bättre och bättre! Känns som det var oändligt länge sen när jag satt på gräsmattan och höll i honom så att han skulle kunna bajsa utan att trilla.
Hans gång ser lite rolig ut, men han tar sig ju framåt. Det funkar till och med hyfsat på halkiga underlag nu, han orkar liksom "hålla ihop" kroppen och benen åker inte ut åt sidorna hur som helst längre. Men han orkar inte gå några jättelånga promenader. 20 minuter är max just nu. Och vara lös och leka går inte, för då glömmer han bort att han inte är en fullfjädrad fyrbent atlet...
Ofta tycker jag också att det syns på honom att han är lite medveten om sitt handikapp. Han liksom kollar att han har balans innan han skakar sig, han går koncentrerat i trappor, han hoppar inte upp i soffan från parketten utan gör det från mattan där han får grepp.
I slutet av maj ska vi på återbesök hos neurologen. Då hoppas vi på att hon säger att vi ska börja med längre promenader och börja bygga hans kondition igen. Det behöver även matte som nuförtiden inte går många steg per dag...
Älskade hund, asså.
