Vi har jobbat en hel del med Jungmans förhållande till ensamhet. Han gillar inte när sällskapet försvinner. En människa per hund är ett acceptabelt ratio.
När han var valp uttryckte han ett starkt missnöje över att bli lämnad ensam. Han skällde, gnydde och ylade. Och det kanske inte hade varit hela världen, om vi inte bott i lägenhet. Det finns ju en gräns för vad man vill utsätta sina grannar för, så vi gick varsamt fram.
Nu finner han sig i ensamheten. Det går att lämna honom utan att hans värld rasar samman. Han gillar det inte. Gnyr lite. Skäller ibland. Men han hetsar inte upp sig, utan ligger mest ned. Äter lite. Dricker lite.
Vi övervakar honom med kamera för att alltid kunna "komma hem" när han ligger ner. Det är rätt trist att kolla på honom. Det händer liksom inget. Precis som det ska vara. Under kontroll.
Trodde vi, ända tills vi bägge gick hemifrån samtidigt. Att både husse och matte skulle försvinna samtidigt var mer än Jungman var beredd på. Så han skällde, gnydde och ylade. Hetsade upp sig istället för att finna sig i situationen.
Jaja. Så hittar man en ny variabel att förhålla sig till och träna på.
