STORPUDELN JUNGMAN

Men lille skruttis...

Närå. Ingen fara. Svansen siter kvar. Men den hänger mer än vanligt.

Jungmaan kämpar på. Jag har tagit semester den här veckan och gör rehabövningar med honom. Och gullar.

Han kan stödja helt även på vänster bakben nu, men jag måste hjälpa honom att ställa det rätt. Han hoppar fortfarande på frambenen och höger bak, och släpar fortfarande vänster bakben efter sig så vi sätter på en sko så att det inte ska bli skrapsår på ovansidan av tassen.

Nu kan han kissa och bajsa själv utan att få hjälp med balansen. Det ser lite vinglig ut. Men det funkar.

Hur gick det här till?!

Hunden har tre ben som kan användas. Två friska framben. Ett bakben som är sådär. Och så det andra bakbenet som ”det inte är så mycket med”. Men det gick tydligen att ta sig upp i soffan utan hjälp.

Aja. Det tog på krafterna. Men ändå!!!

Rehab dag 2 (1 vecka efter skada)

Idag lördag, precis en vecka efter att skadan uppstod, ser det ut såhär. Jungman har hyfsat bra koll på sitt högra bakben, även om han inte verkar ha full känsel. Han kan stå en kort stund själv och lägger då lite tyngd även på sitt vänstra bakben.

Han viftar på svansen!

Det är stor skillnad mot hur det såg ut när Petter åkte in till akuten med honom förra lördagen. Då var båda bakbenen helt lealösa och hade ingen som helst funktion. Så det går ju framåt!

Jungman har varit risig i kistan under gårdagen, vilket kanske inte är så konstigt efter sjukhusvistelse och mediciner och sånt. Idag har det stabiliserats lite verkar det som och vi har inte haft nån "inomhusolycka" sedan tidigt i morse (och nu är det kväll)! Med andra ord lutar det åt att han kan hålla sig och det underlättar ju enormt!

Vad vi gör nu?

Vi kör ett kort pass med träning med honom nästan varje timme. Då är det ståträning i några sekunder, mjuka led-böjningar och några steg där vi hjälper honom flytta fram vänster bakben och placera det korrekt. Efter det lilla är Jungman supertrött och måste vila.

Ute hjälper vi honom att hålla balansen när han ska kissa, vilket han snällt gör trots att vi står och håller i honom båda två. Så han är ju sig själv på det viset i alla fall - han vill vara till lags och göra rätt. Även om han verkar ytterst förbryllad över vad det är som pågår...

Hunden är trasig! ledsen emoji

För att göra en lång historia väldigt kort. Förra lördagen när Petter var ute på promenad med Jungman (själv låg jag och solade på en ö i Atlanten) föll hunden plötsligt ihop. Jungman kunde inte röra bakbenen och Petter bar honom hem (tack, rugbyn för vältränad man) och körde honom till Djursjukhuset i Bagarmossen.

Jungman blev naturligtvis inlagd och under de kommande dagarna togs det prover och röntgades. På tisdagkvällen kom jag hem och fick veta hur det stod till. Petter hade valt att inte berätta för mig eftersom han inte ville förstöra min semester och jag dessutom inte hade kunnat göra speciellt mycket för att hjälpa situationen där jag befann mig (Petter = extremt gullig man).

Här följer X antal timmar av fulgråt, snor och förtvivlan.

På onsdagen gjordes en magnetröntgen. Vid det här laget hade Jungman inte blivit mycket bättre. Han hade lite rörlighet i höger bakben, men inte mer.

Magnetröntgen visade på ett diskbråck. Samtidigt tyckte neurologen att det röntgenbilderna visade inte stämde överens med de symptom Jungman uppvisade. Till exempel hade Jungman inte alls ont, vilket borde ha varit fallet om det varit diskbråcket som var symptomgivande.

På torsdagen tittade neurologen på honom igen. Jungman hade då fått tillbaka ganska mycket rörlighet i det högra bakbenet, medan det vänstra fortfarande inte hängde med. Neurologen drog då en massa slutsatser som jag inte orkar skriva här, återkommer.

Summan av kardemumman var i alla fall att läget plötligt såg lite ljusare ut. På fredagen fick vi hämta hem hunden tillsammans med detaljerade instruktioner om vila, övningar, ståträning. Rehab-sköterskan som hjälpte oss anade då också ett litet "tillbakatryck" i vänsterbenet. Även det positivt.

Så. Nu har vi en hund som har en hyfsad prognos, även om det såklart inte finns några som helst garantier. Med massor av träning, vila och tålamod kan det går och vi ger järnet såklart. Återbesök om 3 veckor. Håll tummarna.