Jungman blev naturligtvis inlagd och under de kommande dagarna togs det prover och röntgades. På tisdagkvällen kom jag hem och fick veta hur det stod till. Petter hade valt att inte berätta för mig eftersom han inte ville förstöra min semester och jag dessutom inte hade kunnat göra speciellt mycket för att hjälpa situationen där jag befann mig (Petter = extremt gullig man).
Här följer X antal timmar av fulgråt, snor och förtvivlan.
På onsdagen gjordes en magnetröntgen. Vid det här laget hade Jungman inte blivit mycket bättre. Han hade lite rörlighet i höger bakben, men inte mer.
Magnetröntgen visade på ett diskbråck. Samtidigt tyckte neurologen att det röntgenbilderna visade inte stämde överens med de symptom Jungman uppvisade. Till exempel hade Jungman inte alls ont, vilket borde ha varit fallet om det varit diskbråcket som var symptomgivande.
På torsdagen tittade neurologen på honom igen. Jungman hade då fått tillbaka ganska mycket rörlighet i det högra bakbenet, medan det vänstra fortfarande inte hängde med. Neurologen drog då en massa slutsatser som jag inte orkar skriva här, återkommer.
Summan av kardemumman var i alla fall att läget plötligt såg lite ljusare ut. På fredagen fick vi hämta hem hunden tillsammans med detaljerade instruktioner om vila, övningar, ståträning. Rehab-sköterskan som hjälpte oss anade då också ett litet "tillbakatryck" i vänsterbenet. Även det positivt.
Så. Nu har vi en hund som har en hyfsad prognos, även om det såklart inte finns några som helst garantier. Med massor av träning, vila och tålamod kan det går och vi ger järnet såklart. Återbesök om 3 veckor. Håll tummarna.
PS. Kan också lägga till att vi är otroligt nöjda över vårt försäkringsbolag IF som utan knot tog i princip hela notan om 48.000 riksdaler...
